Att slå upp första kapitlet i en bok som redan är avslutad, försöka skriva om allt igen och vara blind för alla delar som redan passerats. Väldigt dumt. Men ibland ligger boken öppen och sidorna fladdrar i vinddraget av ett fönster som öppnats lite på glänt. Inbjudande. Och så fort man släpper på spärrarna och ger allt som var chansen att bli igen står det där och blinkar med ögonen. Charmar, lirkar och viskar i örat att det vill in. Och jävlar vad man faller. Försöker skriva om exakt samma rader eller gör allt för att sudda ut bläcket med spott, svett, vatten eller tårar. Skriva om. Göra om. Fast det inte går. Och då kommer smällen. Den där sorgen som slår så hårt i bröstet att man tappar luften. Som gör att lugorna får allt svårare att få ner syre. Gång på gång. Luftrören snörps ihop, blir mindre och hjärtat fladdrar tappert. Försöker hitta tillbaka till den rytm som förstörts när orden i boken som öppnats på nytt greppat tag i allt.