Mitt liv känns just nu som scener tagna från Håkan Hellström låtar.
Det är jue i och för sig lite trevligt.

"Jag vet ett berg dit jag brukar gå. Det är så vackert där, nästan som
en tavla. Nästan som en tavla över rätt och fel. "

" Hur kan du falla när han säger Jag älskar dig?"

"Ingenting är logiskt, och det är så magiskt, men ändå så tragiskt.
Så jag springer tillbaks till dig."

"Hur kan du be mig, be mig att förstå. Sätt dig själv i min sits så kan du,
kan du leva så."