Jag älskar människor. De runt mig, och människan i rent allmänt. Jag tycker vi homosapiens är fascinerande. Att ha en relation med människor är ibland komplicerat och ibland underbart. Men. Att ha en relation med en stad. Att älska en stad.. Det är något så okomplicerat i det. Jag har väldigt lätt till att förälska mig i en plats och en stad. Medan jag med människor är lite mer svårflörtad.

Jag kommer ihåg min första förälskelse. Jag var sexton, skör och ganska så oerfaren av världen, men samtidigt väldigt väldigt nyfiken. Och det var den hösten som det hände första gången, jag föll för en stad. Och den staden var Göteborg. Har mängder med minnen där. Men för att berätta något av det krävs en hel roman för det. Men det staden kommer alltid ha mitt hjärta. Och sen hamnade jag i Jönköping. Och nu har denna stad förtrollat mig. Och det är därför det gör lite ont i hjärtat när jag vet att jag om 24 timmar kommer lämna denna staden bakom mig.

Jag vet inte om man borde göra något speciellt som ett "hejdå" liksom, eller om jag bara ska njuta och sen dra vidare på nya äventyr. Jönköping kommer alltid vara "min" stad. Men sen tror jag att jag är ganska nöjd med den, och jag kan gå vidare nu. Är redo för nya utmaningar och en ny stad att förälska mig i. Wien kanske?

Att älska en stad är något bitterljuvt. Det finns alltid på samma ställe... i mitt lill-hjärta.