Från att sukta efter proteinpannkaka och nästa träningspass. Att hoppa ur sängen på morgonen. Att få den perfekta knuten i nacken framför spegeln. Att komma hem, byta om och direkt hoppa på bussen mot träning.
Till att sova mycket och inte vakna pigg. Att hata all sorters mat, dryck och förtäring rent allmänt. Att nöja sig med håret och sminket och kläderna påväg till Huskvarna. Att bäva inför träningen. Att inte ens vara nära att träna på en vecka. Att inte hitta någon slags lust till att röra sig, anstränga sig eller vilja det.

Det är läget just nu. På sju dagar har jag blivit min egna värsta möjliga träningskompis. Och det är lite jobbigt när jag inte har någon annan tillgänglig för stunden, och måste dras med mig själv...

Tänkte ta mig själv i nackskinnet snart, när jag betalat alla underbara räkningar som ligger på hög. Då ska jag ut på promenad och gå till tippen (som förövrigt inte är upplyst och ligger i en skog). Sen sova, och försöka vakna på rätt sida den gången.

Adios!