Idag köper jag en biljett.

En enkelresa till en plats som är fem timmar bort med flyg. Bara en flygstol. Kommer behöva köpa till extra bagage. För jag ska få ner mitt liv i en väska på 18 kilo, och jag tror inte det kommer gå. Jag går igenom alla detaljer varje gång innan jag somnar varje kväll. Detaljerna med hur man kommer leva, vad som kommer hända, vilka man kommer träffar, hur man kommer tycka om det. Tänk om det är hemskt. Tänk om det är helt underbart. Tänk om jag inte vill åka hem. Tänk om jag inte bokar en enkelresa tillbaka. (Okej, nu ska vi inte ta i för mycket. Jag kommer att komma hem. Men ändå.) Det finns en skräckblandad tjusning i att åka. Men som tur är har jag min säkerhetslina: Ena. Jag kan bara tänka mig hur fragil jag skulle vara om jag åkte själv. Nu har jag någon att stressa upp med, någon att hoppa upp och ner med, någon att uppleva allt med. Och det är skönt. Så det kommer bli bra. Men ändå........... idag köper jag biljett.

Om exakt 26 dagar lämnar jag staden som varit mitt hem i 2 1/2 år, där jag skrattat som aldrig förr, där jag blivit vuxen, där jag blivit den bästa versionen av mig själv.
Om exakt 71 dagar sitter jag på en flygstol, för att spendera fem månader på en plats fem timmar bort.

Shit.