" Nu är allt jag rör vid en verklighet. Nu är alla mina sekunder, minuter och timmar något som räknas upp, skrivs ner och beräknas. Av vem vet jag inte.. men det är så jävla mycket verklighet att jag ibland måste nypa mig och slå mig själv och låta mig själv skrika, för att jag ska kunna fokusera på det jag vill ska vara riktigt, mitt på riktigt. För det jag gör räknas i någon slags logik. Och det gjorde det aldrig med dig. Med dig var allt på paus, och det som hände där stannade där.
Det magiska och tragiska var gesterna. Det var händerna, det var närheten, det var det skyddande lagret av järn jag varje natt klädde mig med och bar som rustning för tårar som kunde fräta på naken hud.
Men vi är inte samma längre. De där andetagen är så små att de knappt hörs eller ens skapar en dimma på frostigt fönster. Jag tar inga andetag längre. Jag insuper varenda centimeter av luft jag får chans att fylla mina lungor med."