Jag har varit lite rädd för att trycka på play-knappen. Det har varit en liten mental broms som fått mig att undvika det. För tänk om jag skulle sakna hemma så himla mycket. Tänk om jag skulle längta bort.

Men idag så tryckte jag på play-knappen, och ut ur högtalarna skrålar För sent för Edelweis och Håkan Hellströms underbara stämma. Och såklart jag slängs i nostalgigropen med en gång, till alla bilturer när jag och fina vännen kört med öppna rutor och skrikit ut texten. Till när vi legat på gräset en sommardag och mumlat till musiken. Till alla stunder som Håkan Hellström funnits där. Men det är liksom ganska fint ändå, för det är inte så att jag vill köpa första bästa biljetten hem, utan det är mer "ser fram emot och längtar till"-känslor.

Sen jag var fjorton har Håkan alltid varit där. Det är inte så att jag lyssnar på honom hela tiden, det har gått månader mellan spelade låtar. Men han har spelats i alla perioder av livet. Svåra, underbara, fina, jobbiga, härliga m.m.m. Det är en speciell grej det där. För som jag sa, så himla många minnen är fästa vid alla låtar. Med alla låtar kan jag säga minst ett minne då jag lyssnade på låten. Plats, tid, ålder, situation, tankar.

 

Och idag spelas För sent för Edelweis. En måndag i Wien. Med våren som smyger in genom den öppna balkongdörren till mitt studentrum. Och jag är glad idag, det är en glad måndag.

Och nu har Håkan introducerats till ännu en period: livet i Wien- Välkommen Håkan.