Varmt.
Hej och hå. 37 grader är inte att leka med, svettas så fort jag rör på mig. Försökte gå på stan men det var en helt omöjlig utmaning - jag svettas ju så att jag nästan glider runt i mina converse. Och nu har det varit över trettio i fyra dagar... Har inte sett ett moln på lika lång tid.. Får man bli trött på det?
Såklart det är ju svinskönt med fint och varmt väder. När man ligger i bikini. Nära ett vatten. Inte när man måste ha på sig hyfsat formella kläder och gå runt i stan eller skolan hela tiden. Ge mig vatten och då ska jag älska värme igen <3
Well well, idag har jag gjort min näst näst sista tenta. Precis innan blev det dock lite kaos.. Började blöda näseblod bara sådär. Kan det va värmen? Eller stressen? Är ganska så jättestressad just nu med allt som ska hinnas innan man åker. Men imorgon vid den här tiden så är jag en examinerad kommunikatör. Då har jag förhoppningsvis gjort min sista tenta för ett långt tid framöver! Så himla konstig känsla.
Men nu ska jag försöka ta en powernap och sen sätta mig i parken med enis och plugga tyska. Hej och hå!
Lunchen idag! Ett sista besök på Vapiano med min fransyska.
It shouldn't come as a surprise, what I'm feeling now.
Den finaste helgen. Maskerad, hemmafest tills vi dansar hem klockan fyra på morgonen. Ligga i parken från elva till sex. Bränna rumpan och plugga alldeles för lite. Vapiano och strosa runt i fyra timmar genom hela Wien. Konsert nedanför ett slott där dom spelar nittiotalsdängor och tyska låtar vi inte har någon aning om. Stefanzplatz en sommarnatt med skratt och kärlek. Ännu mer brända kroppsdelar. Äventyr med finaste tösen till en park med vattenfall. (Hittade vattenfallet, med det var inget vatten - bara stenar) Sitta på en filt och älska livet, sommaren och nuet. Glass-stros på mariahilfer. Och nu ligger jag här denna söndagskväll med solkyssta kinder, leende på läpparna och ska försöka sova med en smått bränd höft.
Bildbevis
Love it or leave it. My oh my, it hurts sometimes.
Och om exakt sju dygn är jag uppe i luften. Om sju dygn lämnar jag platsen som blivit mitt hem, personerna som värmt upp mitt hjärta och skratten som ekat mellan dom gamla höghusen med detaljer och betongansikten i varje hörn. Det känns konstigt att något/några som ligger mig så nära hjärtat kommer vara så långt bort plötsligt. Och det är inte bara temporärt, utan med en medvetenhet om att det kommer fortsätta vara så ett väldigt långt tag. Ju närmare det kommer, desto större blir njutningen av småsakerna, pussarna blir längre, kramarna hårdare, skratten högre, vädret varmare och orden finare.
När kalenderdagarna börjar ta slut att planera i så inser man att det kanske är sista gången man ser varandra på ett långt tag. Så där står man - mitt i lektionssalen, i en hård kram som man inte vill släppa och en liten tår på kinden som man fort torkar bort. Det är konstigt det där - det känns som att min tid med personerna här och själva staden har ett bäst före-datum och man försöker förbruka så mycket som möjligt innan det hinner dit. Som när man har ett helt paket ägg som går ut om en dag och man bakar sockerkaka tills frysen är full - för det enda man vill är att ta vara på det. Just precis så känns det.
Men jag vill varken tänka eller skriva för mycket om det för då får jag en dålig känsla i magen. Ibland kommer vi på att det inte långt kvar. Någon kläcker "I´m gonna miss you sooooo much" och plötsligt är stämningen dyster och vi bara sitter och tittar på varandra med putmunnar. Men då rycker vi upp oss och säger "Fuck, let´s NOT just think of that". Och jag säger det samma nu - LÅT OSS BARA INTE TÄNKA PÅ DET!
*pausar skrivandet och kramar roomiesen i en lång lång och hård kram i två minuter*
Men tills jag sitter där uppe i luften ska mycket hända. Imorgon ska jag och Lilisen ha en födelsedagsmaskeradhemmafest! Lilit ska va Janis Joplin, Eline ska vara fotbollsspelare, Ena ska vara tösen från familjen Adams och jag ska vara Audrey Hepburn i Breakfast at Tiffanys. Sen ska jag ligga i den trettiogradiga solen och plugga i parken hela dagarna ända till tisdag och onsdag då jag har tre tentor. Och då ska drinkar med min fin-fransos hinnas med, köttbulle-skola med ungerskan och kanadensaren + solnedgång på Kahlenberg hinnas med också någonstans där emellan. Jag kommer nog inte hinna tänka på det så mycket tror jag. Jag ska bara njuta av att vara här, i mina fina vänners sällskap och vara tacksam för det lilla livet som jag är i just nu.
Nu ska jag sluta Tomas Dileva-a.
Ha en fin torsdagskväll!
So prove that you're alive.
Dom hämtades klockan 14.45 på torsdagseftermiddagen. Det förväntades tårar, tjut och kramar i massor vid första anblick. Men det blev det inte. Det liksom kändes.... Normalt. Ett hård kram var och inget ståhej alls. Det kändes liksom helt vanligt att efter fyra månader stå brevid dom och prata och kramas.
Först tyckte jag det va konstigt att känna så, men i efterhand har kag kommit på att det känns så jävla naturligt bara för att jag älskar dom så himla mycket. Och det finns ingen chans till att det skulle kännas konstigt mellan mig och dom. Samma bekväma följde de tre dagarna. Så himla bra dagar.
Vi åt mysmiddag, shoppade, gick på zoo, matmarknad, fjärilsmuseum, tivoli, lite byggnadsrundvandring och avslutade med firande av Lilit på en tapasbar.
Himla bra. Och inga tårar vid hejdå, för vi ses ju om elva dagar igen. Skönt att slippa dålig känsla i magen.
Och här kommer lite bilder från helgen