Sitter på bryggan vid konserthuset och allt är lugnt, orört, kyligt och stilla. Som om inget annat existerar just då. I Centrum klockan nio den här torsdagskvällen känns det som att alla tyst beslutat att allt ska vara orört och stilla. Att inga ljud får vara för höga eller inga osäkra fjortonåringar får skratta för våldsamt. Som något tidlöst. Jag skulle kunna skriva tidlös melankoli, för det ordet är fint och jag tror det passar in. Men jag har inte ork till att ta reda på det, så jag skriver något tidlöst. Något tidlöst fint till exempel. (i ett försök att låta sådär harmonisk som DiLeva.)


Hur som,
det jag menar är att Jönköping är fint. På massor av sätt.